”Judarna ägnar sig åt förryckta tolkningar” Expertgranskning av en text
När jag tackade ja till att komma hit och tala1, anade jag inte att jag så snart skulle passera gränsen för vad jag redan visste eller att den fråga som sammankomstens övergripande rubrik ställer (Är psykoanalysen en judisk historia?) skulle innebära så många frågor för mig själv. Jag beslutade således att försöka förstå orsaken bakom denna situation, genom att för min del kommentera en av de – åtminstone för industrisamhällets rättshistoriker – välbekanta formuleringar som i den västerländska diskursen om lagtrohet låtit det betecknande elementet2 ”jude” anta vad jag skulle vilja beteckna som en emblematisk funktion.
Det betecknande elementet ”jude” överlåts utan åtföljande kunskap, och dess avgörande betydelse för det industriella systemets juridiska verksamhet misskänns därmed helt. Med att säga att jag för min del ska kommentera denna formulering menar jag att göra mina egna bedömningar av den – utifrån ett behov av att förstå vad frågan om emblemet innebär för mig, en enskild individ i systemet – men jag kommer också att tala om den i egenskap av lärd inom systemet, en beteckning som inte är oskyldig.
Jag skulle med samma allvarliga tonfall som Freud använder i inledningen till sin Mose kunna säga att jag inte tar lätt på de problem som här kommer att lyftas fram, främst för att dessa problem på det mest grundläggande vis helt och hållet omsluter mig – jag befinner mig i husarrest inom en viss diskurs. Med andra ord har det betecknande elementet ”jude” delgivits mig rättsgiltigt, som juristerna säger. Jag har anmodats att fylla det med mening i enlighet med den icke-judiska rättskulturen, som samtidigt är det romersk-kristna – det vill säga det kejserliga och kristna – juridiska systemets rättskultur, ur vilken industrisamhällets normaliseringsprocesser vuxit fram. Om jag här gärna refererar till systemet, så är det för att denna term, som återuppfanns av Melanchthon (den för reformationens vändpunkt så viktige kommentatorn), beskriver institutionerna som det de är: enbart manifestationer av skriften.
Det finns ytterligare ett skäl till varför jag inte kommer att uttrycka mig lättvindigt, nämligen att jag är tvungen att åberopa en teknisk litteratur som kasserats och grävts ner som om det var fråga om avfall. I detta sammanhang saknar uppenbarligen min personliga kasuistik intresse, för den faller under det anekdotiska och berör bara mig. Vad som däremot framstår som intressant, är undersökningen av ett övergripande samhälleligt uteslutningsfenomen, knutet till den latinska typen av rättssystem (som jag ibland helt enkelt kallar den industriella skolastiken, det vill säga den skolastik som det västerländska 1900-talets institutionella arbete har utgått från). Eftersom antropologin på grund av sin historiska uppkomst fortfarande lyder under censur kan den inte förväntas avslöja på vilket sätt bruket av det betecknande elementet ”jude” vidrör själva kärnpunkten av det vi inom den västerländska rättskulturen kallar att tänka.
Låt mig alltså upprepa min titel: ”Judarna ägnar sig åt förryckta tolkningar”. Detta yttrande har jag hämtat från kejsar Justinianus Novellae leges, novella 146, daterad till år 5533– jag har använt den latinska version som spreds i hela västerlandet med början under den skolastiska epoken, det vill säga från och med mitten av 1100-talet. Den brist på bildning som vi hålls kvar i av den censur jag nyss talade om, har hindrat denna politiskt och filosofiskt betydande text från att träda ut ur sin lärda skuggtillvaro och in i den gemensamma kulturen. I annat fall skulle vi lite bättre ha kunnat förstå hur det förhåller sig med den judiska Frågan och hur den är knuten till den form av sönderbrytning som Freud gjorde sig skyldig till; vi skulle lättare kunna se den innersta kärnan i institutionernas logik.
Min titel anger också att det rör sig om en ”Expertgranskning av en text”, vilket inte är någon liten utfästelse. Jag förelägger er således detta arbete i egenskap av expert, en position som jag i detta sammanhang upptar i flera avseenden, kring vilka jag genast ska förklara mig.
Om jag talar om expertis, så är det för att jag här framträder likt en handlare i begagnade varor eller en auktionsförrättare som fått i uppdrag att beräkna ett korrekt pris eller värdera ett arvegods som någon vill göra sig av med. Jag ska enligt en imaginär bokförings kriterier uppskatta det man kallar en tillgångs värde. Det rör sig uppenbarligen om arvslotten, det vill säga om vad den döde fadern har åstadkommit för vars och ens räkning. Och det betecknande elementet ”jude” utgör en del av de överlåtna värdena, eftersom vi utifrån vår härstamning just får vår plats genom betecknande element.
Jag skall således tala om värdet av denna kvarlåtenskap, om detta ärvda värde. Sedan lång tid tillbaka har jag försökt förstå det dyrbara, för att inte säga kapitala (Ni får ursäkta mig för detta ord, som är mer komplicerat än det förefaller) som det inrymmer. Det leder till följande fråga: kan man växla in judarna? Kan man växla in det betecknande elementet ”jude”, som jag i min barndom uppfattade som farligt och skrämmande, som skrämde alla dem som på denna gamla och – sägs det – goda tid förbjöd mig att uttala det?
Såvitt jag förstår är detta samma fråga som den följande: kan man växla in psykoanalysen? Kan man växla in den inom ramen för den imaginära bokföring som man kallar den industriella kulturen eller civilisationen, växla in den som värde, ytterligare ett värde bland andra i vår fiktiva bokföring, där allt bringas i jämvikt och allt får värdet noll. För när allt kommer omkring kan psykoanalysen vara en affär, den kan vara en god affär som ortopedisk teknik i det ultramoderna samhället, där de politiska och sociala anpassningsprocesserna hela tiden måste moderniseras.
Men det jag föresatte mig var ju att i egenskap av expert granska en text. Det är här som saker och ting går på tok. Psykoanalysen kan väl i och för sig gå an, så länge man inte måste närma sig den känsliga frågan om texten, det vill säga så länge man inte måste ge sig i kast med Gud. Där har vi en betydande fråga, genom vilken något som tidigare fungerat gnisselfritt spårar ur, eller kanske snarare en fråga som sätter stopp för vissa särskilt omsorgsfullt utarbetade och medryckande diskurser för anpassning.
Det tål att upprepas att psykoanalysen i förhållande till den allmänna jämvikten, den sociala och politiska bokföringen och denna västerländska textualitet får katastrofala återverkningar. Den innebär i sig ett sammanbrott för tankesystemet; sanningen slutar att fungera och alla fiktioner måste upprättas på nytt. En kristen av hög rang uttryckte det som att psykoanalysen är en diabolisk affär. Man skulle inte kunna formulera det mer exakt, med större skolastisk exakthet.
Orsaken till att psykoanalysen kan betraktas som en diabolisk affär (vi kommer längre fram att se på vilket sätt denna referens direkt berör historien kring den judiska Frågan) är att den förstör värdena. Och bland de värden som är mest tillförlitliga, mest betydelsefulla för den industriella mänskligheten, finns först och främst den föreställning man gör sig om texten och dess verkan, vilken inom vårt historiska institutionssystem är och kommer att fortsätta vara knuten till det kristna sättet att med hjälp av texter forma människan. Det är därför som frågan om texten – på de historiska platser som vi har reseförbud från – är helt och hållet identisk med den judiska frågan.
Den judiska frågan (låt oss från och med nu skriva den utan versal) är central när det gäller hur vi utifrån den västerländska skolastikens lagkultur uppfattar texter. Följaktligen befinner den sig också i hjärtat av det vi beskriver som mänskligt; det är en fråga som befinner sig i det talande subjektets hjärta. Och det rör sig om ett subjekt i sig betraktat som text, som uttolkare och talare av sin egen text. Med andra ord utgör den judiska frågan det mest radikala sättet att undersöka följande fråga: vad är en text, och i sista hand vad innebär det att tala?
Den latinska skolastiken reproducerade antisemitismen, bland annat genom att ta upp en passage ur Johannesevangeliet4 och förläna den mytologisk prägel: man säger i denna passage att judarna är djävulens söner (Iudaei dicuntur filii diaboli), vilket innebär följande: att tala är att säga sanningen.
Att tala sannfärdigt är att tala enligt texten, inom ramen för en genealogi av texter. Det innebär med andra ord att tala lagenligt. Judarna är djävulens söner, det vill säga söner till förledaren, därför att deras genealogi är bedräglig, i förhållande till textens sanning är den falsk. Judarna är falska, därför att de juridiskt sett är förfalskningar, oäkta barn till Abraham; de har förstått texten fel och snedvridit formuleringen Abraham et semen eius [Abraham och hans säd – det vill säga hans avkomma]. Från denna synpunkt, som gäller grunden för det vetande som lagts in i texten, skiljer sig den judiska frågan inte från frågan om sanningen, sanningen i texten, frågan om vars och ens – varje talets subjekt och varje politiskt subjekt – band till den text i vilken han är medborgare. Den skolastiska litteraturens mest juridiskt präglade del, från medeltidens mest moderna period, kan i hög grad kasta ljus över alla dessa frågor om vi bara häver den censur som förtiger vårt dogmatiska arv.
Jag måste helt kort insistera på denna anmärkning. Den juridiska litteraturen utgör förbindelselänken mellan det industriella systemet och institutionernas sanningsmytologi. Utan denna förbindelselänk är det svårt att förstå den konfrontation som sattes igång genom Freud, liksom vissa av de konsekvenser som den freudska upptäckten framkallade i diskursens ordning. Med det vill jag säga att det inte finns hur många sorters psykoanalys som helst men däremot ett otal sätt att undvika analysen – det går till och med att göra i psykoanalysens namn – och att Jung utesluter Freud. Och om min kommentar här kan fungera upplysande genom att hålla fram den industriell-kristna juridiska litteraturen, så är det just för att denna litteratur själv visar något: allt, precis allt, finns inskrivet i den juridiska textur jag talar om. ”Allt” betyder här inte bara kontrakt, administrativa tekniker eller offentlig förvaltning etc., utan också den psyko-somatiska läran om människan och den teo-teori om språk och mening från vilken samtliga psykologiska vetenskaper utgår. Historiskt sett har dessa saker betydelse, eftersom strukturen inte kan verka utan innehåll och eftersom det inte var någon slump var psykoanalysen uppstod. Om psykoanalysen är en judisk historia kan detta med andra ord inte enbart vara en anekdotisk upplysning med innebörden att Freud var jude och psykoanalysen därmed också skulle vara judisk, punkt slut. Betydelsen av folkbokföringsstatusen sträcker sig, skulle jag vilja säga, längre än så; psykoanalysen är mer judisk än man föreställer sig. Följaktligen har vi i referensen till den judiska historien att göra med något radikalt beträffande det som utgör grunden för ett tankesystem, något som via Freud dels kom att bestrida det logiska i de tolkningar som tidigare varit en del av den enda auktoriserade rättskulturen, dels i dessas ställe presenterade en annan logik, det område av omedvetenhet där texterna vecklar ut sig, nämligen kastrationens område5.
Jag ska nu övergå till att kommentera mitt öppningscitat: ”Judarna ägnar sig åt förryckta tolkningar”. Denna text har jag alltid betraktat som en pärla, 1) för att den teknik den framställts med är strikt formalistisk – och 2) för att den formulerar den judiska frågan i en mycket tillspetsad form, som en fråga om Förnuft eller Vansinne.
Jag har alltså valt en text som präglas av den strängaste juridiska formalism. Detta kommer att innebära flera olika saker.
1. Novella 146 av kejsar Justinianus, den teokratiske kejsaren par excellence, som lagstiftade i Bysans och för hela det romerska riket i den allsmäktiga Treenighetens namn, visar oss på ett anmärkningsvärt sätt vad man skulle kunna kalla den västerländska diskursens blinda fläck: ett område för frågor utan svar, det område där den som har att svara på frågor om det mänskliga livet lyser med sin frånvaro. Detta område upptas, fylls och behärskas på ofelbart vis av den inkarnerade makten. Från juridisk synpunkt – grunden för all universellt normaliserande diskurs – fungerar med andra ord den inkarnerade makten som garant för det omöjliga. En av Gud kontrollerad kropp svarar för allt inför alla och garanterar all kunskaps fulla sanning. Vi befinner oss på en unik plats, där En enda kan svara, En enda kan tjänstgöra som garant.
Saker och ting måste rekapituleras utifrån denna mystiska punkt. Detta sammanförande av en mänsklig kropp, vars mun är sakrosankt och vars hjärta innehåller arkiven över allt tänkbart vetande, svunna tiders såväl som framtida – i enlighet med den universellt giltiga romerska formuleringen ”omnia iura habet in scrinio pectoris sui” [han bär hela rätten i arkivet inuti hans bröst] – detta sammanförande av en mänsklig kropp med den absolute Andre, med en Annan som är ytterst och logiskt slutgiltig, [med den Vetande med stor bokstav, alla tolkningars herre], med En enda som garanterar allt, detta sammanförande av en kropp med de gudomliga betecknande elementen, med Gud själv, får konsekvenser för hur man ser på skriften och för själva föreställningen om texten.
Den teokratiske kejsarens arbete (eller egentligen hans justitiedepartements arbete) i novella 146, en av de viktigaste texterna när det gäller judarna, kan därmed beskrivas utan svårighet. Det rör sig om ett arbete som bär den absoluta auktoritetens sigill, ett arbete som för allmänheten reglerar bruket av det betecknande elementet ”jude”.
Förvisso har denna novella 146 varit föremål för omfattande diskussioner sedan framväxten av en historievetenskap med uppgift att bedöma de olika sedimenten i den enorma justinianska samlingen, där Novellae (=nya lagar) utgör ett av de tillägg som haft störst betydelse för lagsystemets utbredning i västerlandet fram till vår industriella epok. Således vet vi att Justinianus under 500-talet stiftade lagar rörande de diskussioner som skakade den judiska religiösa miljön under denna tid, till exempel rörande det liturgiska språket och bruket av regionala språk. I detta sammanhang intar novella 146 en välvillig inställning till de judar som förespråkade en tämligen tolerant doktrin i fråga om huruvida hebreiskan borde eller inte borde förbli det liturgiska språket. Men vad är det viktiga för oss i detta mycket allmänt erkända dokument, vars egen historia nedtecknats av specialister på denna epok?
I själva verket bör inte vår uppmärksamhet främst rikta sig mot de så att säga konjunkturbetingade åtgärder som föreskrivits med tanke på särskilda omständigheter. Jag kommer alltså inte att lyfta fram sådant som försöken att blockera den judiska överlåtelsen6 genom förmaningar att återgå till de återupprättade skrifterna av de profeter som förutsade Jesu Kristi ankomst, det mänskliga släktets frälsare – eller till påbudet, under hot om dödsstraff (ultimis suppliciis), till alla judar att aldrig motsäga lärorna om uppståndelsen, den yttersta domen eller änglarnas status. Dessa punkter representerar enligt min uppfattning olika sätt att organisera det ordinära politiska våldet och representerar ofta förekommande metoder för repression som inte är utmärkande för den judiska frågan som sådan eller för dess juridiska förbindelser till institutionerna inom den universella teokrati som Justinianus gjorde anspråk på. Vårt intresse bör rikta sig åt ett annat håll. Det viktiga här är textens sätt att verka, som en beståndsdel i en generell logik som skänker Justinianus formuleringar en orubblig status. Det juridiska spelet är inte vilket spel som helst; det man där hanterar är sanningskärleken. Vi har att göra med vad man på klassiskt kristet-romerskt språk kallar förstörelsen av de judiska fablerna (Iudaeorum fabulas)7. Därav följande anmärkning:
2. Novella 146 använder det betecknande elementet ”jude” på kristet vis. Vi träder här in i det industriella juridiska systemets minst utforskade regioner. Det är i själva verket inte alldeles lätt att acceptera de fullkomligt hisnande dogmatiska tekniker med hjälp av vilka en sanning av mytologisk natur förmås att slå rot och uppnå stabilitet i relation till en normaliserad massa. Inom ramen för ett juridiskt system fungerar förhållanden som tycks helt och hållet motstridiga i perfekt harmoni. Institutionerna bildar en sluten krets. Den judiska frågan ställs så att säga inte i förhållande till kristendomen eller jämförs med den, den kan bara fångas och bedömas från kretsens innersta kärna. Novella 146 är ett anmärkningsvärt vittnesmål om detta: det betecknande elementet ”jude” behandlas där som en juridisk kategori inom den romersk-kristna rätten.
Formuleringen ”judiska fabler” vägs alltså uppenbarligen inte mot någonting annat. Det finns inte minsta dialektiska förbindelse mellan den kejserliga myndigheten (senare den påvliga myndigheten, efter att den latinska kyrkan införlivat och förfinat den justinianska samlingen) och ett sätt att tänka som skulle stå i motsättning till den och som man skulle kunna kalla judiskt, i väntan på något slags syntes. Nej, det rör sig inte om dialektik, och inte heller om någon annan sorts diskussion, av den mycket enkla anledningen att så snart trons innersta kärna – det vill säga tron på texten – berörs förmår den dogmatiska diskursen bara verka defensivt och krigiskt.
Med andra ord bevittnar vi en oförenlighet. Två sätt att närma sig Lagen och Lagens skrift står på spel; det ena, det romersk-kristna, grundat på den inkarnerade maktens orakelspråk, det andra, det judiska, grundat på överlåtelse från uttolkare. Att dessa två sätt är ömsesidigt uteslutande har upprepats om och om igen av den teologisk-juridiska tradition som reglerar tillträdet till den moderna erans institutioner. Jag ska nämna ett särskilt auktoritativt vittnesmål inom området, nämligen Hieronymus (död 420), om vilken man vet att han under en tid följde en rabbins undervisning och som framställer följande grundtes: det går inte att förena Skrifterna i judisk mening (iudaico sensu) och studiet av Guds Lag (studium Legis Dei), det vill säga den kristna lagen8. I ett propagandans tidevarv som vårt tycks det mig intressant att notera.
Novella 146 exemplifierar just detta: Justinianus gör inte anspråk på att förena det oförenliga, han diskuterar inte, för det finns ingenting att diskutera. Denna text inskränker sig till att rangera, den reder ut hoptrasslade trådar och skapar ordning, den inrättar judarna som judar i enlighet med det kristna lagsystemet. Med andra ord förs judarna in som sådana i den kristna rättens kategorier, och i sin egenskap av förryckta måste de också återfinnas i den romersk-kristna rättskulturen (exakt varför kommer vi att se); deras vansinnigheter bidrar nämligen till att den kejserliga och teokratiska sanningen kan träda fram i all sin glans.
Jag tror att ni, om ni kan tänka er att träda in i denna juridiska logik, kommer att förstå vikten av en sådan text och att det som vi pekar ut med den otydliga termen antisemitism på ett absolut grundläggande sätt har skrivits in – och jag menar just skrivits in; den har genom skriften beklätts med en i texten förankrad juridisk karaktär – i det institutionella system som det industriella systemet härrör från, det system vars dogmatiska sammanhang vi är i färd med att granska. Man måste akta sig för att tro att en företeelse som antisemitismen skulle vara reglerad så snart de repressiva straffrättsliga formuleringarna avskaffats. Vi ser tvärtom novella 146 spela ett dubbelspel: den räknar upp åtgärder såväl till skydd för som till förföljelse av judarna. Allt detta återfinns i en och samma text, och det är denna förmåga att använda alla tillgängliga taktiska knep som – om jag får uttrycka mig så – utgör det juridiska miraklet.
Jag vill hävda att det helt enkelt är fråga om en manifestation av en logisk ordning. Principen för det kristna inrangerandet av judarna finns här, eftersom novella 146, såsom uppenbarelseskrift förmedlad av den inkarnerade makten, har skrivits för alla tider och vårt omedvetna förstår detta. Det rör sig alltså inte om ett enkelt nedtecknande, en anekdot i det historiska överflödet. I den logik som hör till det icke-judiska västerländska rättssystemet, det rättssystem som idag reglerar den industriella organisationen, är detta den prototypiska juridiska och politiska texten i den judiska frågan.
Om alltså beskyddandet av judarna är en handelsvara lika gammal som antisemitismen, om dessa två element kan verka i samma text, så är det för att det bakom den juridiska regleringen eller den teologiska emfasen finns andra saker än illvilliga eller välvilliga banaliteter. Den kristna diskurs som normaliserar det betecknande elementet ”jude” liknar regleringen av skulder inom den imaginära bokföring av värden som jag nämnde i början. Och det är just på denna punkt, där det omedvetna ger sig till känna, som psykoanalysen berörs av de frågor som hanteras av Justinianus novella.
Trots att de är svåra att hitta fram till utövar den juridiska logikens lagerarbetare en samhällelig funktion som det borde vara omöjligt för en psykoanalytiker att negligera: funktionen att hjälpa oss misskänna. Skolastiken är inte bara en enorm magasinsbyggnad där var sak har sin plats, där varje vara, varje betecknande element som finns i lager har en etikett; den inrättar tecken, den bekläder sanningens diskurs med emblem. Jag skulle utan vidare säga att det betecknande elementet ”jude” fungerar som en universell tatuering i rättssystemet, som en garantistämpel för en viss företeelse, så att ingen ska vara ovetande om den, med juristernas äldre formulering. Det betecknande elementet ”jude” har en verkan, det är skapat för att ha en verkan på oss alla. Vi behöver inte veta exakt vilken; vi tillåter oss att bara känna till att vi spelar ett mycket högt spel med det, så högt att vi föredrar att inte veta för mycket om det. Att det betecknande elementet ”jude” gäller liv eller död, det är i princip det enda vi vet helt säkert.
Låt oss här lägga märke till att mitt korta citat från Justinianus – en anmärkningsvärt emblematisk formulering av vilken jag har kunnat lära mig något för egen räkning som analysand – kan hjälpa oss att säga mer om detta. Det framställer den judiska frågan som en fråga om Förnuft eller Vansinne. Med andra ord skulle frågan lyda: Hur får man tillträde till det kristna Förnuftet och varför är judarna vansinniga?
Denna formulering duger lika bra som någon annan för att ställa frågan om psykoanalysen. Varför skulle inte novella 146 kunna upplysa oss i detta sammanhang, med tanke på att den ju fortsätter att verka i vårt strängt dogmatiska universum? Dess utsagor kan sägas ha en strukturerande funktion för ett tankesystem som jag här av bekvämlighet kallar romerskt, kristet och västerländskt – ett system som vi är beroende av, bland annat när det gäller den psyko-somatiska föreställningen om människan, som är en av våra nyckelinstitutioner. Vi har att göra med ett tänkande som vi har nyckeln till, om uttrycket tillåts, och novella 146 måste med utgångspunkt från den fråga som ställs i detta kollokvium anses vara en del av en avhandling om metoden för tillträde till vår egen historiska och historiskt urskiljbara dogmatism.
Låt mig introducera vad det gäller genom att ställa frågan: Är psykoanalysen fattbar på kristen väg? Eller snarare: Är psykoanalysen fattbar från en romersk ståndpunkt? Att jag säger romersk beror på att den latinska kyrkan, bärare av den latinska juridiska traditionen och förmedlare av de mäktigaste industriella institutionerna, egentligen bara har fullföljt det romerska rikets tendens. Det är i denna riktning som vi måste utforska det judiska vansinnet. Om vansinnet är ett sammanbrott för förnuftet, är psykoanalysen såsom judisk fabel, judiskt vansinne, ett vansinne som identifierats legalt i ett juridiskt och politiskt säkerställt tankesystem, förutbestämd att verka som ett sammanbrott för detta tankesystem, rentav som ett attentat riktat mot dem som garanterar Förnuftet.
När detta väl konstaterats måste frågan drivas än längre, för var i detta juridiska sammelsurium finns Förnuftets princip, och hur kan den definieras? På vilka vägar får vi tillgång till den? Om judarna, som texten deklamerar, ägnar sig åt förryckta tolkningar, vad innebär det och vari består denna förryckthet? Det är faktiskt inte så enkelt att förklara, eftersom både Förnuft och Vansinne i den inkarnerade maktens heliga mun utgör sätt att tala om makten. Med andra ord stiftar Justinianus här lagar om sättet att tala, och vi kan konstatera att frågan ser ut som följer: Vari består denna lagstiftning om sättet att tala, och vad kan en psykoanalytiker säga om det? I stället för svar, eller som förberedelse för ett arbete med att försöka svara, skulle jag vilja säga att psykoanalysen står i förbindelse med allt det – inom var och en av oss – som har att göra med den judiska fabeln, med allt det i var och en av oss som är vansinnigt just i den judiska fabelns mening, oavsett om vi är judar eller inte. Jag ska försöka förklara vad jag menar.
Låt oss återvända till Justinianus, till den romersk-kristna diskursen om judarna. I denna diskurs, sådan den uttalas i novella 146, har det judiska vansinnet att göra med det juridiska och politiska handhavandet av makten: judarna som sådana, det vill säga utan att man behöver definiera dem ytterligare, är ett betecknande element i maktens tjänst. Det innebär att de i första hand utgör en inskription i Maktens text (med stöd i de betecknande elementens förmåga att uttrycka dyrkan skriver jag Makt med versal, som en referens till den kejserliga epifanin, den retoriska uppenbarelsen av den inkarnerade makten). Här måste vi stanna upp ett slag, för att studera hur texten verkar i den västerländska rättskulturen.
De som utan tvivel förstod denna funktion bäst var de som ägnade sig åt att studera den teoretiskt i den moderna epokens gryning, mitt under den skolastiska medeltiden. De förstod den givetvis enbart utifrån sin egenskap av dogmatiker, uttolkare i närkontakt med sin text, och i enlighet med vad som auktoriserats av det romersk-kristna rättsliga systemet. Men vad säger de då, dessa skolastiker?
De säger: det som är viktigt i en text är inte texten själv, utan dess ratio, bokstavligen uttryckt dess förnuft. Förnuftet återfinns i texten. Det är enligt min uppfattning en avgörande punkt.
Ratio är skenbart ett mycket ungefärligt begrepp, i den meningen att det – just skenbart – kan beteckna nästan vad som helst. Ratio är motivet bakom texten, det förnuftsmässiga i den, orsaken som gör att texten är där, avfattad enligt en mycket precis grammatik och vederbörligen adresserad. Ratio är det ”sunda förnuftet”, det bästa av alla förnuft: någonting finns helt enkelt där, radikalt närvarande, med den brutalitet som existensen av en text alltid innebär, vare sig man vill det eller inte. Men vi förstår den bättre om vi påminner oss att en text, i den skolastiska skriftkulturen, framför allt är det som man kallar auctoritas, en term som vardagligt översätts som ”auktoritet”, vilket enligt min mening inte är det bästa ordvalet. Auctoritas är det som gör att en text upptar en viss liturgisk plats och tjänar som legal referens, vilket betyder att en auctoritas alltid säger sanningen; vad den än säger måste man finna sig i det.
Med andra ord är det själva referensen som är av intresse. Referensen till vad? Till den plats som texten upptar i texternas hierarki, i den heliga linje av texter som i sista hand alltid hänvisar till ett överordnat betecknande element, vilket inom den medeltida latinska skolastiken innebär kejsaren eller påven, det som i juridiska termer benämns rättens levande röst (viva vox iuris) eller Lagen som andas (Lex animata), den kropp som tillhör en imaginär Ende9 som inkarnerar en sanningsgaranti bakom alla ord. Låt oss försöka urskilja några av de många konsekvenser som följer av detta:
a) Den prägel som makten tilldelar det betecknande elementet gäller för alla människor, på samma sätt som om det rörde sig om Förnuftets princip. Från denna synpunkt är Förnuftet och Makten exakt samma sak.
b) Vi kan även notera följande: den inkarnerade Makten och den Andre såsom inskription i texten [ – den rena annanheten som grund för kulturen – ] är också en och samma sak.
Detta är kärnan i den romersk-kristna textens uppbyggnad. Den mytiska kropp som är närvarande i diskursen (Lex animata, viva vox iuris) utgör såväl den ideala njutningens10 kropp som förkroppsligandet av den absolute Andre [den annanhet som stipuleras av språket], av det som vi efter teoretiska analyser kallar den Store Andre.
Var befinner sig judarna i förhållande till denna iscensättning av texten? De har försatts i konkurs. De finns där för att visa och påvisa något som inte kan sägas, något som inte kan vidgås (utom med hjälp av fabler). Ju mer judiska de är, desto mer påvisar de det. De befinner sig på själva den plats där alla insatser görs, där allt står på spel, där alla makter lär och måste lära något om sin egen konkurs för att kunna existera på liv och död, det vill säga absolut. Med hänsyn till allt detta har judarna som sådana avskrivits, de har en juridisk funktion som avskrivna, vilket innebär att Förnuftets princip – den kristna princip för Förnuftet som är närvarande i vansinnet – också den har avskrivits.
För att lättare förstå detta räcker det att blicka över det område där den juridiska och lärda antisemitismen utvecklades. Det var i förbindelse med antisemitismen som själva idén om texten, om njutningen med en text och följaktligen själva tolkningsbegreppet tog form. Följande två grundläggande anklagelser visar detta tydligt: a) judarna är slavar under bokstaven, b) judarna driver texttolkningen ända till kastration. [I detta sammanhang refererar termen kastration till kontroversen kring omskärelsen.]
1. Vad innebär formuleringen: judarna är slavar under bokstaven? Man bör aldrig förlora ur sikte att frågan om det betecknande elementet – som på textens nivå representerar den insats subjektet gör i ett slags spel för att uppnå njutning – för judarna ställs i helt annorlunda termer, eftersom de inte har vare sig kejsare eller påve som kan garantera sanningen. Med det vill jag först och främst ha sagt att det betecknande elementet som sådant i det judiska tolkningssystemet verkar på ett mer autonomt eller radikalt vis. Därav vikten av fablerna – historier med poetisk och metaforisk mening – i de rabbinska tolkningarnas arkitektur. Patrologin, det vill säga i stort sett alla antikens kristna författare, klassificerade de judiska tolkningarna av den Heliga Skriften som helt och hållet mänskliga tolkningar, vilket som vi ska se längre fram inte är någon slumpmässigt vald beskrivning. Orsaken till att det betecknande elementet i grunden spelar en mycket mer radikal roll för judarna är att den dränering på möjlig innebörd som sker genom den kejserliga eller påvliga rättens tolkningsföreträde inte existerar för dem.
För övrigt måste man notera att det romersk-kristna systemet varit begränsat av en juridisk teori om språk och mening, proklamerad av den påvliga rättens lagkunniga på grundval av en extraordinär text av Hilarius (biskop i Poitiers år 350)11. Extraordinär är den i så måtto att den är helt och hållet modern, den stämmer på ett anmärkningsvärt sätt överens med den så kallade industriella psykologins teser. Denna texts proveniens är intressant för oss, eftersom det rör sig om ett utdrag ur Hilarius De Trinitate, ett arbete om Treenigheten avsett att tillbakavisa irrläror om Kristus (vid tidpunkten för de kontroverser som löstes av konciliet i Nicaea år 325). Vi bör inte underlåta att framhålla följande: den romersk-påvliga teorin om språk och mening har sin källa i kontroverserna om Kristi kropp (jämför frågan om nattvarden), det vill säga den avgörande frågan vid varje form av skrift: på vilket sätt skrivs kroppen in i texten? Vad är en mänsklig kropp i en makts skrift? Antisemitismen har helt och hållet utspelat sig på detta område.
Därmed blir saken klarare. Om judarna är slavar under ordet, om de vänder ryggen åt Förnuftet, är det för att de har en kroppslig tolkning av texterna (en formulering hämtad från den latinska patrologin). Beviset för detta är att de säger sig vara Abrahams söner. Det är de, men secundum carnum (köttsligen). Köttet ljuger emellertid, liksom judarna ljuger: Den verkliga härkomsten från Abraham är imitatio fidei (den efterlikning som tron möjliggör), det vill säga den kristna texttron. Ni finner detta hos Gratianus, i den stora sammanställning av grundläggande texter (från 1100-talet) som skolastiken arbetade fram som bas för den moderna juridiken.12
Uttrycket ”att vara slav under bokstaven” refererar till sanningen och till kroppen. Här skulle det finnas anledning att stegvis följa de kanoniska yttranden som reglerar kropparna med stöd av straffrätten och skriver in dem såsom njutande. [Njutningen refererar i detta sammanhang till kroppens status inom ramen för den romersk-kristna psyko-somatiska uppfattningen.] Och det är här som det kristna uttalandet jude = djävulens son antar sina fulla proportioner. Judarna har bokstavligen djävulen i kroppen. Vad innebär då det?
För att ge ett svar måste man åberopa den kristna demonologin som – jag vill påminna om det – utgör en del av den juridiska läran om det som man i den mycket gamla kanoniska vokabulären benämner botgöringen. Det handlar om hur kropparna njuter med hjälp av skriftens harmoni, hur kropparna njuter när de stiger upp till Gud. Denna fråga om kropparnas njutning och uppstigandet mot Gud skulle förtjäna omfattande utvikningar. Jag ska inskränka mig till att notera hur den enorma kommentaren till botgöringen tenderar att gradvis placera den judiska tolkningen allt närmare de magiska lärorna. Mellan dem som använder magiska ord för att få sina kroppar att sväva i luften och de judar som intresserar sig för det hebreiska språkets betecknande element – mellan magikerna och de judar som intresserar sig för Guds namn – finns ett samförstånd, en symmetri, en medbrottslighet i det bannlysta och djävulska bruket av talet. Ni finner detta särskilt i avhandlingarna om extasen och hänförelsen (de extasi et raptu), i marginalen till de stora officiella juridiska traktaterna, och även i de första samlade framställningarna av en medicinsk-legal teori om den mänskliga kroppen under den katolska motreformationen: låt oss slutligen inte glömma litteraturen om underbara ord (de verbo mirifico) mot slutet av inkvisitionens stora framstöt. Verbum mirificum är något mycket suspekt som har att göra med njutningen via det betecknande elementet. [En njutning som hotar den instiftade meningens rättskultur: trolldom, underverk…]
En liten parentes: judarna har ofta – särskilt i det romerska riket – dragits över samma kam som alla de som haft en icke andlig tolkning av Himlen; det är därför som Justinianus i sin Codex, ett annat berömt dokument, behandlar judarna samtidigt som coelicolae, en sekt som försökte tyda stjärnornas vandring på himlen.13
2. Alldeles uppenbart är anklagelsen mot judarna (den kristna formuleringen har formen av en anklagelse) om att vara slavar under bokstaven knuten till den följande anklagelsen, som uttalas i skräck för omskärelsen. Vilken betydelse kan den ha för oss psykoanalytiker, denna anklagelse mot judarna för att driva texttolkningen ända till kastration?
Det intressanta här är följande: i den romersk-kristna diskursen refererar castratio explicit till dråp. Som kastration betecknar man också omskärelsen, som av den romerska straffrätten likställs med en stympning och bestraffas mycket hårt. Man bör komma ihåg att omskärelsen under kejsar Hadrianus (117-138) bestraffades på samma sätt som överlagt mord, förgiftning och användande av kärleksdrycker, i enlighet med vad som föreskrivs i en berömd text från den republikanska tiden, lex Cornelia de sicariis. Detta likställande framkallade upprorsstämning bland rikets judar: situationen lugnade sig först när Antonin den fromme (138-161) tillät dem omskärelse. Med undantag för vissa religiösa praktiker som tolererades här och var, antog omskärelsen status av ett juridiskt privilegium för judarna14; såsom förbehållen judar blev den det judiska tecknet par excellence, det judiska ärret, det som låter andra veta att man är jude (nota iudaica).
I den romersk-kristna diskursen är omskärelsen ett skräckens tecken, och den juridiska litteraturen är vältalig i frågan. Man kan till exempel nämna de många kyrkliga påbud från det viktiga fjärde spanska konciliet i Toledo som införlivades i alla västerlandets stora samlingar och följaktligen kom att ge näring åt den skolastiska kommentaren. Det talas här om avskyvärda omskärelser (abhominandas circumcisiones).15 Om vår novella 146 inte nämner saken med ett ord, så är det för att frågan för det kejserliga styrets del var reglerad sedan länge.
Tillåt mig att göra följande anmärkningar från en övergripande synpunkt:
a) Skräcken för omskärelsen finns vid roten till hela den kristna lagstiftningen. I detta avseende liksom i många andra råder det perfekt samstämmighet mellan den strikt kristna traditionen och det romerska rikets lagstiftning. Beaktansvärt är att den latinska kyrkans första juridiska text, det första konciliedokumentet, är redogörelsen från konciliet i Jerusalem, som hölls medan apostlarna ännu levde (Paulus var närvarande) och hade sammankallats just kring frågan om omskärelsen. Formuleringarna därifrån återfinns i Apostlagärningarna, kapitel 15: Bör de kristna omskäras? Denna passage ska sättas i förbindelse med Romarbrevet, kapitel 2 och 4, där Paulus förklarar lagen för oss, Lagen om tron och Lagen om förhuden. Det var här, i dessa två grundläggande passager (Apostlagärningarna och Paulus), som den kristna grammatiken, den kristna utläggningen av Lagen tog sin början. Ni drar er säkert också till minnes Freuds anspelning, när han talar om Paulus från Tarsos som grundare av den nya religionen. Slutligen vill jag tillägga att Paulus texter i de medeltida latinska juristernas skolastik – det vill säga den skolastik som ligger till grund för våra västerländska institutioner – spelat en viktig roll för diskussionerna om hur man skall skilja på sanning och lögn (från och med formuleringen circumcisio spiritu, non littera, omskärelse i anden, inte i bokstavlig mening).
b) En andra anmärkning är den följande: jag tror att det är helt grundläggande att betrakta det kristet-industriella tankesystemet som ett tankesystem som ser sig självt som förespråkare för en andlig – det vill säga icke-kroppslig – tolkning av texten, i motsättning till den judiska tolkningen. Detta tankesystem karakteriserar sig självt och visar sig för oss som sådant genom en lära om den mänskliga kroppen där det betecknande får sin prägel genom ett bruk av inskriptioner som utesluter omskärelsen, vilken till och med likställs med en kastration. Att likställa omskärelsen med kastrationen innebär att betrakta kastrationen såsom inskriptionssätt som en kriminell stympning eller en helt och hållet vansinnig handling. Det är enligt min uppfattning just på detta område som psykoanalysen intervenerar som en katastrof, som en uppbrytning av ett visst tankesystem, nämligen det romersk-kristna. Jag ska således avsluta med att beröra det psykoanalytiska vansinnets förhållande till den lagtrogna tolkningen.
Som en sammanfattning av vad jag kommit fram till vill jag framställa följande tre satser:
1. Kristendomen är inte bara en religion, som dagens propaganda låter förstå. Den är den industriella religionen, och i grund och botten en religion för den moderna makten. Kristendomen är konstitutiv för texten som sådan i det industriella systemet: den utgör den industriella läran om texten, det är kristendomen som har producerat den.
2. Kristendomen, arvtagaren till det romerska riket och dess specifika form av juridik, är uppbyggd kring en missuppfattning, nämligen att det symboliska och det reala skulle vara en och samma kategori.16 När jag läste om novella 146 sade jag mig att man apropå en text som denna också borde ställa sig frågan om Jungs schism med Freud, en absolut grundläggande konflikt, som från analytisk synpunkt inte kan leda till någon form av kompromiss.
Jag tänkte också att västerlänningarna talar romersk-kristet, oavsett om de är judar eller inte, så snart de placerar Realiteten på ena sidan [positivismens oemotsagda dominans] och på den andra det som de idag [genom misskännande av den strukturerande fiktion som finns inneboende i den institutionella dimensionen] med en grov felsägning kallar för det Imaginära eller fantasin. Är för övrigt inte just detta ledmotivet i managementteorierna och i den dialoginriktade och välmenande industriella kommunikationen? Det rör sig om mycket okomplicerad kommunikation, enkel, utan luckor, utan brist, eftersom bristens plats är stängd, fylld och upptagen av idoler som närmast får en att tappa andan. Det är för övrigt därför som den romerska kristendomen så behändigt hanterar de ultramoderna medierna, det är därför som den är så duglig när det gäller att modernisera den politiska avgudadyrkan och så snar att bli överens med de anslutande lärorna.
Kristendomen är till sitt väsen adaptiv, i managementdiskursens mening. Den kommer aldrig att producera något annat än en adaptiv psykologi, en harmoniserande och glädjande psykologi. Och så fort psykoanalysen skor sig på denna industriella religion blir den adaptiv, välsignande och skenhelig; en rosenvattenpsykoanalys.
3. Slutligen vill jag säga följande: psykoanalysen är en judisk affär i den mån som det judiska sättet att närma sig texten – i jämförelse med det västerländska tankesystemet, som producerat sin särskilda form av juridik – har varit och är en påminnelse om något essentiellt, nämligen att makten och begäret är två olika saker, två olika frågor och inte bara en.17
8. In epistulam ad Galatas, 1, 13 (Patrologia latina, band XXVI, col. 324).
12. Jfr. Gratianus, causa 22, questione 2, dictum post capitulum 22.
13. Codex Justinianus, bok I, titel IX: ”De Iudaeis et Coelicolis”.
14. Se J. Juster, a.a., s.263ff.
15. En text som återfinns hos Gratianus, traktaten De consecratione, distinctio 4, capitulum 94. 12.