Verket förutsätter sin tillverkare, även om denne avlägsnats från föremålet för den ursprungliga ansträngningen genom räknemaskiner eller medvetandelösa robotars anestetiska gester. Om arbetet inte längre finns där som grund för vår existens kommer människan att förlora sin mänsklighet.
Att verka, oavsett inom vilken konstart, är således till sin princip något självbiografiskt. De kända konstnärernas självporträtt har iscensatt detta, och framställer en sanning som gäller oss alla.
Vestibulum Artis
I en värld som skulle klara sig utan henne, lär det mänskliga djuret känna sina föräldrar, dessa märkligt välbekanta främlingar. Antikens visa pedagogik frammanade en för uppfostringskonsten nödvändig entré: »Vestibulum artis«, barnens undervisning i grammatik, den bokstävernas ordning som bygger upp ett samhälle av ord och skänker talet liv.
Här illustreras denna entré genom fotografiet av ett barn i den ålder då det får undervisning i konsten att posera som bild. Såsom avbildning av självet tycks porträttet fixera den varats gåta som är inskriven i en familjegenealogi. Det framtvingade kortet, ödets gåta, framför era ögon.
Denne lille gosse har blivit som en förfader för mig. Medan jag själv följt så många slingrande vägar, förblir barnet med hunden endast en avbildning av ett försvunnet själv. Som gammal man ser jag honom stå där, ovetande om orsakerna bakom vänskapen med det djur som han klappar, hunden som var den döda systerns följeslagare. Detta sibyllinska emblem, som flätar samman liv och död, skulle för mig vara blott en anekdot, om det inte i själva verket var tecknet på kallelsen till en plats i en på samma gång subjektiv och social överlåtelse.
Det är ingången till det vi kallar ett verk.
Översättning från franska av Mats Leffler. Översättningen har diskuterats med Per Magnus Johansson.