Den levande skriften och dess ättlingar: Är ett porträtt av staten fortfarande möjligt?

Staten, staten… Vi måste i alla händelser återvända till abc, betrakta kraften i detta tomma ord, tömt på sin totemiska mänsklighet och sitt historiska innehåll av de generationer av experter som skapat det modernistiska Västerlandet: rekonstruera tillblivelsen av det serieproducerade institutionella verktyg som anses möjligt att exportera till alla delar av planeten.

Ett halvt århundrade efter den stora postkoloniala omvälvning som följde på andra världskriget, är jorden innesluten i stater, i många fall samhällen i upplösning vars härskare är marionettgestalter, något som leder till grymma och oövervinneliga konflikter. I egenskap av FN-vittne till några av dessa dramer, under den period då tredje världen blev en faktor att räkna med, drog jag en ofrånkomlig slutsats: Jag bestämde mig för att åter dra mig tillbaka in i mitt lärdomsskal för att försöka förstå det öde som »staten« rönt. Våra sätt att tänka kring detta mycket berömda betecknande element, som härstammar från det latinska »status« och som cirkulerats och manipulerats på olika sätt fram tills det idag kommit att ingå i den till universell politikerslang upphöjda västerländska organisatoriska jargongen, är nämligen på väg att stelna.

Låt mig använda en liknelse för att peka ut den intellektuella torftighet som idag ersatt tänkandet om makten med administrativa kalkyler. Med hjälp av en gestalt från författaren William Faulkner, har jag beskrivit verkligheten genom att i texten ersätta termen »moral« med »stat«:

»I sin oskuld trodde man att ingredienserna i staten var som ingredienserna till en tårta eller en kaka, och att när man en gång mätt dem, vägt dem, blandat dem och gräddat dem i ugnen var sista ordet sagt och resultatet kunde inte bli något annat än just en tårta eller kaka.«

Min interpolation låter korrekt. Ta de ekonomiska och finansiella ingredienserna, de demografiska, de psykisk-religiösa, de militär-strategiska; tillsätt de kulturella dofterna; gå bort till den sociologiskaugnen, efter att ha rört om med demokratins visp. Resultatet bör bli en stat, en gräddtårta som marknadspolitiska hemförsäljare kan bjuda ut, konservativ eller progressiv, allt efter smak.

Om man studerar mänsklighetens språkliga balansakter, dessa vittnesmål om samhällenas inre, avslöjas likriktningsprocessens natur, det politiska köket och dess recept: En internationell insats från en bulldozer bestående av konkurrerande ideologier jämnar ut underlaget, det vill säga utrotar i störs-ta möjliga mån traditionerna, för att i stället inplantera staten enligt den ena eller andra standarden.

Den »Begreppens jorden-runt-resa« som jag föreslog några forskare av högsta klass – en hyllning som jag här bringar dem – att företa visade upp komplexiteten i de semantiska sediment som den internationella konformismen tror sig slutgiltigt ha raderat ut från de av den moderniserande bulldozern drabbade befolkningarnas medvetanden. En nation (i den bemärkelse som härrör från latinets natus, det som, eftersom det är fött, postulerar en genealogi) är också ett konservatorium för nedärvda skrifter, och bevarar bakom samhällets kulisser spåren efter representationer av makten som inte kan för-stås av positivismen, vilken Västerlandet laddat med en farligt stor tilltro. Några exempel:

Från Kina: Efter den gamla formuleringen »Himlens son« har utvecklingen låtit ett tema framträda kring Nationalfamiljen, vars undersåtar fogligt inordnar sig under en paternalistisk och maternalistisk auktoritet.

Från Indien, på hindi: Den term som betecknar den moderna konstitutionen och dess högt uppsatta tjänstemän bärs upp av ett avlägset lexikalt förflutet av rituella befallningar ägnade skyddandet av världsordningen.

Från Afrika, Burkina Faso: Föreställningen om makten använder idén om jorden, om marken, och an-tar innebörden av land eller by, vilket sedan utsträcks till det som befinner sig under jurisdiktion av en »Jordens herre« – varvid »Jorden« med stort J förses med en mystisk kraft som alla människor är beroende av.

Och här ett persisk-arabiskt exempel: En traditionell term med flera betydelser hade från början inne-börden framgång eller välstånd, men frammanade samtidigt denna lyckas övergående, cykliska karaktär. Därur uppstår innebörden av den härskande makten: Det rör sig om en politisk framgång skänkt av den gudomliga Försynen.

Låt oss återvända till vår egen tradition: Har man någonsin uppfattat det som att statens form uppkommit i Europa som ett institutionellt objekt färdigt att använda? Att den nedföll fullkomnad från den kristna himlen? Något påhitt om en stat som skulle ligga utanför traditionen har aldrig föresvävat det europeiska tänkandet… Det skedde först då den revolutionsidé som såtts av de medeltida författarna – att ge ny form åt hela världen (reformatio totius orbis) – hunnit mogna och till slut en politisk teknokrati trätt in på scenen. Men i princip är exporten av en institutionell uppfinning som genererats på en viss historisk plats ett slags erövringsförsök och utmynnar i bästa fall i oförutsedda korsningsformer…

Då uppkommer vår fråga såsom västerlänningar. Längs vilka igenväxta stigar har vi, intellektuellt sett, nått fram till uppfattningen att vår planet, som även innefattar dem som inte är vi, ska kunna omorganiseras, moderniseras och regleras som om den plötsligt blivit tabula rasa?

Det rör sig om ett utplåningsföretag. Jag har rett ut denna historia. Vad som är alldeles solklart, det är den gränslösa tilltron till våra metoder för att utforska tiden. »Att bemästra nuet utan att ha förstått det förflutna«: Jag adresserar denna formulering från Walter Benjamin till de imbecilla pedagoger som sedan decennier styr över den undermåliga franska nationella undervisningen!

Synen på historisk sanning som linjär, en serie sidor som vänds en efter en, har skapat föreställningen om en sorts universell temporalitet, ett mått för att bedöma riktningen hos den redan planlagda världshistorien: vi ser den i större eller mindre grad konvergera mot en slutpunkt, samhällsutvecklingens omega, en absolut och total modernitet, som urholkar det genealogiska tal som bär upp civilisationerna. På denna homogeniserade, det vill säga avhistoriserade planet skulle Orwells profetia infrias, och då anta innebörden av en befrielse – från plågan i att behöva tänka: »Vi tar fram språkets själva skelett.«

Vi är nere vid skelettet! Den globaliserade världen utvecklas inte som förutsett. En praktik som berövats den vitaliserande blicken på det förflutna blir blind för sig själv. Den enorma röran av samhälls-, human- och administrativa vetenskaper, där avgörande verk och till intet förpliktande pratsjuka samexisterar, saknar förmåga att öppna upp »statens mystiska konstruktion«, den kejserlig-kristna mytologi som verkligen skulle kunna göra den statsform som Västerlandet uppfunnit begriplig och avtäcka hemligheten bakom dess globala slagkraft: det transcendenta förtroendet – eller med vår trådslitna vokabulär, religionen – och förmågan att absorbera alteritet med hjälp av en teknologi: en instrumentell juridik.

För att förstå på vilket sätt det affärsimperium som globaliseringen (underförstått: den globala spridningen av det västerländska sättet att leva och tänka) stöder sig på utgör en långsiktig logisk effekt av den europeiska mytografin om staten och, i denna egenskap, kastar ljus över det som förvästligandet av världen kräver – en form av konfiskering av identitetens montage (så att de exotiska kulturerna antingen suiciderar eller omvandlas till folklore) –, måste man betrakta modernitetens plats med etnologens ögon och se hur den levande skriften iscensätts av den klassiska medeltiden.

Det är bara det att denna etnologiska position, som förutsätter ett studium av Västerlandets institutionalitet som om vi stod främmande inför den, inte uppstår av sig själv. Den befinner sig i motsättning till dagens dominerande metoder. De sistnämnda närmar sig det historiska Europa genom att ställa subjekt och samhälle mot varandra, och tar alltså ingen hänsyn till frågan om hur förnuftet instiftas; dessutom isolerar de juridiken i ett slags »reservat« där specialiteter sammanlever vilka var och en, precis som det är avsett, ges status av ren teknik eller marginellt studieområde: bland dessa en i allmänhet osjälvständig rättshistoria utan spännvidd…

Prototypen för staten är den levande skriften, mytologiskt definierad i en formulering som påvedömet från 1100-talet lånade från de romerska sederna: »Han har alla rättens skrifter i sitt brösts arkiv« (Omnia jura habet in scrinio pectoris sui). Detta »han« är en förfadersgestalt, en första modell för staten. Under antiken indikerade formuleringen ett högtidlighållande av »härskandets hemligheter« (arcana imperii), som den kejserliga monarken hade i förvar.

Genom att använda denna ordalydelse och förbinda den med tematiken »Kristi ställföreträdande slav« (vicarius Christi), som kanonisterna tog fasta på för att beteckna påvens teologiska och juridiska status, slog det påvliga Rom två flugor i en smäll: Man både iscensatte den transcendens som var nödvändig för den politiska makten och legitimerade påven-suveränens funktion som utfärdare av regler, varpå man hädanefter kunde gräva i den romerska rätten så mycket man önskade.

Vi står alltså här inför prototypen för det montage som vi kallar staten. Jag säger prototyp, för de västeuropeiska nationerna, som en dag skulle engagera sig i koloniala erövringar, upprepade skolastikernas bragd i en ny version. Deras monarker passade i sin tur på att ta efter den romerske kejsaren, och överta dennes attribut – »Genom vapen och lagar« (Armis et Legibus) – såsom påvedömet lärde den europeiska kristenheten att göra genom sina ritualer och dokument.

Betrakta det emblem som framställer kungen av England som romersk kejsare. Denna gravyr, publicerad 1630 av George Wither, visar på en grundläggande och instinktiv önskan att efterlikna en förebild: Den framväxande moderna staten anpassar sig efter den mytografi som utarbetats av påvestolen, initiativtagaren till »avbildningen av makten« (imitatio imperii). Resultatet blir en generaliserad politisk romerskhet, som i Västeuropa för in konkurrensen mellan stater i en kamp om herraväldet.

För att helt förstå den strategiska vidden av denna den suveräna maktens teologi i de krigiska sammanstötningarna på vår kontinent, låt oss än en gång dra oss till minnes klarsynen hos de politologiska juristerna under medeltiden, upphovsmän till maximen: »En enda kejsare i världen« (Unus Imperator in Orbe). Det betyder att det inte finns plats för två…

Som exempel, den tusenåriga rivaliteten mellan Frankrike och Tyskland för att tillvälla sig Karl den stores gestalt: En ryttarstaty av hjälten tronar på Notre- Dame-esplanaden i Paris, medan hans grav vördnadsfullt skyddas i Aix-la- Chapelle (Aachen) på tyskt territorium. Är detta idag ett tecken på en kvarleva, på turistfolklore?

Låt oss snarare tänka att denne frankernas konung, som blev karolingisk kejsare, är den germanske förfadern, gemensam för två nationer kämpande med den dödliga och, skulle man kunna säga, grundläggande frågeställningen: Vem tillhör Faderns kvarlevor, det vill säga legitimiteten och den makt som härrör därifrån? En latent fråga – förr i världen hörande till stammen och duellen mel-lan bröder – förblir verksam i det fördolda, i det osäkra öde som väntar ett »fransk-tyskt par« i Europa.

Låt oss reflektera över detta. Vilken västlig stat, utöver herren och mästaren (kanske provisoriskt) över den jupiterska kraft som bär namnet USA, har idag styrkepositionen – framför allt med avseende på teatral styrka – att uppbåda en sådan insats? Låt oss alltså aldrig glömma den ursprungliga iscensättningen av det teologisk-politiska och juridiska imperiet i hjärtat av den av västeuropeisk tradition präglade kulturen, den globaliserade industrialismens plats.

Mina Lektioner avtäcker det bestämmande elementet, av strategisk betydelse i Västerlandets makttillträde som dominerande kultur: den kristna klyvningen, denna grundläggande historiska förutsättning, dold i våra institutionella labyrinter.

Försöket att ur dessa labyrinters innersta djup lösgöra det som särskiljer kristendomen från de två andra monoteismerna, den judiska och den muslimska, och bortom dessa från de montage som katalogiserats av etnologin, var vägen mot denna avgörande upptäckt.

Eftersom den kristna uppenbarelsen inte innefattade någon juridisk konstitution, fick dess extraordinära öde – vilket var nära förbundet med formerandet av den europeiska moderniteten – stöd i det antika Rom och dess seder. Den kom på så vis att bli intimt förbunden med romarnas juridiska kultur, som fyllde ut tomrummet på regler i den evangeliska texten. Det som följde var framträdandet av en aldrig tidigare skådad organisatorisk struktur – en problematik om vilken mina skrifter innehåller indikationer som utan tvivel är avgörande.

Hur har det politiska och i sin förlängning juridiska spelet förlöpt i väst och öst? Och hur kunde den romersk-kejserliga dramatiseringen spridas och bli bestående här i väst utan avgörande konflikter, efter erfarenheten av den påvliga teokratin och alla de tvistefrön och den oordning som införandet av ett sådant maktöverflöd spred? I detta perspektiv antar den sekulära andans uppvaknande mitt under medeltiden – de protestantiska revolutionerna, upplysningens ankomst och de europeiska inbördeskrigen – nya konturer, i förhållande till den universella fråga som uppfinnandet av den statliga formen väcker…

Översättning från franska av Mats Leffler. Översättningen har diskuterats med Per  Magnus Johansson.