Subjektets befästning

Jag använder inte ordet individ, vars betydelse är känd via etymologin: det som är oseparerat, odelat, med andra ord den helgjutna individens idag förgudade gestalt. Här har vi i stället att göra med subjektet, det djur som försetts med tal, som på grund av språket vet och ser sig vara separerat från de andra djuren, på ett sätt som inte har någonting djuriskt över sig. Denna syn på sig själv kallar vi för reflexivt medvetande.

Självmedvetandet skapar ett samtal mellan människan och henne själv och mellan henne och världen. Detta mänsklighetens utmärkande drag låter ana subjektets ensamhet, där det befinner sig, indraget i den »prövande medvetenheten om att leva«, i den diskursens teater som den instiftande funktionen tar stöd i. Yttrandet mellan citattecken, av den ryske författaren Turgenjev, kunde fungera som en klarsynt introduktion till psykoanalysen, en disciplin på en gång accepterad och bannlyst, och det lämpar sig även för att närma sig den antropologiska dogmatikens första förankringspunkt: hänsynstagandet till la raison de vivre – våra skäl att leva – i undersökningen av det mest grundläggande – instiftandet av förnuftet –, som bara kan ske i ett möte mellan subjekt och samhälle.

Man väljer varken tid eller plats för sin födelse, inte heller dem som sätter en till världen. Och den som snuddat vid familjeromanen, vid sitt eget livs montage, har rört vid det obekanta. Men vad göra av ett liv, i detta överflöd av kunskaper med universella anspråk som Västerlandets samhällen blivit, som stoltserar med att stå främmande inför det vildvuxna? Vem ska kultivera den mänskliga klagan, på ett anständigt sätt iscensätta det ursprungliga varför? Eller befria oss från besattheten av att vara transparenta? Vem? Och med det menar jag vilken diskurs, med förmågan att leda till institutionella konsekvenser, en diskurs som kan få de stora positivistiska bedrägerierna att träda tillbaka, vilka hotar att på nytt sätta mänskligheten i brand?

Så länge vi inte fått tillträde till vad som skänker liv, den dolda sanningen, är vi avskurna från vad vi är. Men vilket pris är det vi betalar? I den mänskliga uppgiften att existera organiseras allt på ett logiskt sätt, bortom det personliga och alltså på den samhälleliga scenen – en okänd och för oss själva odefinierbar frånvaro har oss i sitt grepp. Det finns ett gammalt grekiskt ord för den: nostalgi.

Finns det någon möjlighet att göra denna besynnerliga frånvaro hörbar för det institutionellas tekni-ker, som i våra dagar – glöm aldrig den nya grunden för vårt styre – lever av att i vetenskapens namn uttala och proklamera skälen till att leva? Förutom i de poetiska konsternas alla former, på alla breddgrader, ser jag inte denna möjlighet någonstans.

Jag hoppas att läsaren av denna text tillåter mig att redogöra för ett minne som här framstår som en sedelärande fabel.

När jag en gång besökte Jorge Luis Borges kom vi att tala om mina skrifter, och jag fick högläsa en text med titeln »Höga moder«. Den blinde ledde mig då in i det rum där hans mor hade dött… Och intill den himmelska bädden ägde en sällsynt dialog rum.

Idag återkommer denna mytologiska scen ständigt i mina tankar. Jag tillägnar den dem som fortfarande vågar ställa sig frågor om det I namn av vad någon arbetar, om det som inviger varje liv. Från denna manifest genealogiska sanning kan ingen avstå utan att bryta med livet självt.

Min erfarenhet som historiker hade inneburit en hänförd relation till ett förflutet som faktiskt inte var mitt. Att vilja ta sig an en psykoanalys är ett annat sätt att påverka minnet. Det i början naiva försöket att träda in bakom kulisserna framför ett subjektivt förflutet blev för mig så att säga ett elddop, för med tiden uppenbarade sig det slagfält – eller rentav det helvete – som det innebar att behöva närma sig en knut av sanning. Att först försvara sig och sedan ge efter…

Att berusa sig på abstraktionens droger, den flykt framåt som för rakt mot scientismen… eller något ännu värre, hade ingen lockelse för mig. Mitt arbete som analytiker var också en kasuistikers, med uppgiften att göra den kliniska praktiken fruktbar via en hermeneutik som ideologernas skara inte sysslade med: att föra in institutionalitetens dimension i kliniken, att se de logiska konsekvenserna av mötet med den omedvetna avgrunden i dess egenskap av delirisk smältdegel för förnuftet, för att återställa förståelsen av subjektets och civilisationens ömsesidiga beroende.

Psykoanalysen är på väg att gå samma obönhörliga öde till mötes som – påminde Schopenhauer efter Goethe – varje innovation i tänkandet, varje stor idé: att anta status av episod.

Poeterna löser upp det gemensamma språket och låter oss skönja den subjektiva befästningen. Som en möjlighet för den förbipasserande som hyser ett begär att bli varse ogenomskinligheten hos begreppet det omedvetna, iscensätter konstnären Alechinsky utan egen vetskap genom sin krypterade skrift den radikala men nödvändiga förvirring som en sådan blick innebär.

Denna målning, som glorifierar begäret och den falliska metaforen efter exempel av en berättelse ur Tusen och en natt, uttalar sin egen gåta via en flämtande text:

»Den trehundrasextiosjunde natten blickade hon ut framför sig, och hennes ögon var lika vackra som hans ögon, hon väntade på den som skulle komma till henne. Men den natten såg ormen…«

Läs fortsättningen och begrunda.

Och låt oss sluta cirkeln genom att notera följande. Konstnären forcerar på något sätt passagen till det han saknar vetskap om genom det som materialiseras i det målade verket. Detta målningens tredje rum blir en yttre scen för dess upphovsman, men också en socialiserad mytologisk scen; den frammanar den anonyma publiken och riktar sig till alla och envar.

Genom denna alienation i fiktionen, som en målning dikterar för den förbipasserande, »finner var och en åter sig själv« i själva den mask varmed konstnären visar upp det han själv inte vet. Mötet med ett verk lämnar alltså ingen oberörd: Det leder till att man för ett ögonblick blir hälften sig själv, hälf-ten den andre.

Den sanning som vid ett museibesök för subjektets del utspelar sig bakom kulisserna är en miss-känd dimension av det »kulturella« som minner om konstnärens lek med sin fantasm.

Genom att man klickade på bilden skulle följande text avtäckas, skriven på personens kinder.

Översättning från franska av Mats Leffler. Översättningen har diskuterats med Per  Magnus Johansson.