Et cetera
Och så vidare… Jag tänker på den formulering som cirkulerade i Frankrike under l’Ancien Régime apropå juridiska dokument: »Lita inte på notariernas et cetera!« Rätten befann sig vid den tidpunkten i ett svårutrett virrvarr av muntlig sedvanerätt och skrivna regler som gjorde notariernas uppgift svår,å gränsen till omöjlig; för att skydda sina klienter från att bli stämda, försökte de ta sig ur getingboet genom klausulen »et cetera« . Därav den revanschlystna maximen från advokater med önskan att re-krytera målsägande – ett outtömligt litterärt tema…
Och så vidare… är här en klausul som stipulerar det som vi kan kalla en anda av ofullständighet, främ-mande för den vetenskapliga programmeringen.
Så många frågeställningar … hade endast hastigt berörts. Som det franska fallet, som var det första som blev tillgängligt för mig. Vad annat ska jag frammana, om inte dessa spridda brottstycken.
Tänkandet om staten i Frankrike har blockerats av den egna lagboken. Statsformen ses utifrån principernas eteriska sfär, avgränsad av en diskurs präglad av sekulär fromhet med avseende på Republiken, som man på ett parisiskt torg rest en staty åt i form av fredsälskande och välvillig matrona
Vi förnimmer knappt ekot från den internationella djungel där nya former av makt möts, ibland i form av ansatser till privata imperier med transkontinentala ambitioner, som inte passar i de fack för politisk teori som vi ärvt från det förflutna. Vad ENA, École Nationale d’Administration, beträffar, idag alltför ängslig för att utifrån juridiska dokument undervisa om råheten hos det affärsimperium som staterna konfronteras med, har denna skola på senare år tyckts mig röra sig i riktning mot en konso-lidering av det som vår Balzac kallade en mediokrati, ett medelmåttornas styre.
Och la nave va… Och skeppet går… Man skulle behöva se lite vilken kurs det tar. Den reflexmässiga klassifikationen vänster/höger som, om jag minns rätt, vid tiden för revolutionen var den gode doktor Guillotins idé (som alla vet, uppfinnare av giljotinen!), har till slut förmörkat samhällslivet självt.
För övrigt får man aldrig glömma det slags hemliga republikanska samägande som Robespierre och hans anhängare praktiserade: att leva under två lagsystem, det konstitutionella och det subversiva. Statsvetarna inskränker sig till att konstatera »gatans makt« utan att ställa sig ytterligare frågor… För då kunde man ju riskera att störa de ömtåliga själar som befolkar de politiska partierna.
Jag nöjer mig för tillfället med att begrunda det omdöme som Arnaud Teyssier formulerade rörande den femte republikens politiska utveckling: »en demokratisk omognad« .
Och så vidare… att åter och åter utforska den talande artens institutionella uppfinningsrikedom. Och att samtidigt hålla i minne den förödelse som diktaturerna tillfogat den, i synnerhet den hitlerska, som innebar ett sammanbrott för den moderna civilisationen. Själva detta faktum har tydligt identifierats, men däremot inte alla dess verkningar på Västerlandet som helhet.
Jag ska inte återvända till det oerhörda i det fadermord som fullbordades på kulturens nivå, det mord på den judiske Anfadern som ledde till förstörelsen av den genealogiska struktureringen.
Jag vet att jag talar för döva öron, inte bara på grund av hur avtäckandet av förnuftets genealogiska kulisser (på såväl det subjektiva som det juridiska planet) hindras av psykoanalysens bristfälligheter, utan ock-så för att den ultramoderna individualismen, närd av ett samhälleligt delirium lika omöjligt att stoppa som det föregående, har tagit det normativa kommandot. I praktiken har vi bevittnat uppfinnandet av en diktatur inom frihetens ramar…
Jag vet av internationell erfarenhet att den systematiska förstörelsen – allt i utvecklingens namn – av de tidigare koloniernas gamla montage över transcendensen har genererat en apparat av genealogisk villrådighet, föga synlig från början, men på lång sikt i sanning »skrämmande« för subjektet – ett fenomen som förvärrats av de massiva folkomflyttningarna till Västerlandet. Ingen föregående varning, ingen föregripande diskurs kunde rubba de utifrån kommande beslutsfattarna, inte heller UNESCO. Om denna onda cirkel vittnade jag förgäves…
Idag vill jag tillägga: mänskligheten har från norr till söder drivits att leva över sina psykiska tillgångar. Det omöjliga i att få detta konstaterande accepterat stärks ytterligare av kampen mot epidemin av jihadistisk terrorism: det nödvändiga återvändandet till sig själv, till det genealogiska debaclet, i Väs-terlandet dolt av en tygellös libertarianism, förblir omöjligt att ta upp till prövning. Att sätta sin tillit till armén eller polisen förslår inte så länge det kritiska tänkandet saknas. Pedagogernas och expert-instansernas vägran att ändra kurs, det vill säga att undersöka våra egna sönderfallande dogmatisk strukturer, accentuerar förvirringen hos en civilisation som blivit oförmögen att tänka det universella och ursprungliga, den genealogiska skulden.
Och så vidare… Människornas frågor tar aldrig slut men de når likväl en gräns.
Framtiden är ett förseglat brev. Det som kommer att följa på det vi kallar samtiden får avgöra om vi är på väg att uppfinna artens självförstörelse eller om vi, mer banalt, kommer att leva under ho-tet om ett nytt slaveri, en mjuk massaker på några generationer, offrade åt massindividualismens lättsinne.
Avinstiftandet, sedan den senaste världskonflikten understött av våldsamheten hos en ny moralisk ordning, är värt en helvetesskildring, En tid i helvetet, men den radikala poesin, den som bekämpar vansinnet, är utslocknad. Det som återstår är oförmågan och dess dogmer, vilka är socialt accepte-rade – för tillfället.
Artens minne lär: Någonting i livet är mer dyrbart än livet, det ovärderliga som bär upp mänsklighetens reproduktion. Och som tillkännager en ny början.
För det existentiella lidandet består, det är en del av subjektet: Varför? Vi befinner oss vid diskursens fundament, ett fundament som metaforiserats med den största skärpa av förtroendeöverlåtelsen (vilken är större än religionen), av myterna och riterna. Det som det handlar om har översatts till humorn i en jiddisch-dikt, Den eviga gåtan, tonsatt av Ravel 1914:
Världen ställer den gamla frågan
Tra la tra la la la la…
Världen ställer den gamla frågan
Tra la tra la la la la…«
Översättning från franska av Mats Leffler. Översättningen har diskuterats med Per Magnus Johansson.