När man försöker reda ut de dogmatiska strukturernas komplicerade sammanhang… Plötsligt dansen

Förbryllad och fascinerad av förändringarna av den mänskliga kroppens tillstånd, de sminkade ansiktena, klädedräktens högtidlighet eller futilitet, har jag försökt smyga mig bort från dem som resonerar som halshuggna, ett gammalt grekiskt uttryck att begrunda. Kanske på grund av en alltför nära kännedom om böndernas dagliga kontakt med djuren, brukade jag förr bli överraskad av likgiltigheten i förhållande till uttryck som textcorpus, ett vins kropp, samhällskroppen, offentliga organ osv.

Varifrån kommer, tänkte jag, denna hållning till glosan »kropp«, först knuten till medicinen, därefter berikad med teologiska överväganden genom exegesen över den gudomliga inkarnationen och slutligen sopad under mattan av barockens pietism under 1600-talet? Betrakta ikonografin från en viss Hermann Hugo 1624… som föregriper puritanernas bokstavliga lagtolkning under det borgerliga 1800-talet. Vid närmare betraktande, något en psykoanalys formad av klinisk erfarenhet och med rik unskap om myter inbjuder till, innebär temat kroppen som själens boning, det vill säga begärets boning, för människan en uppmaning: »kom ihåg att du är dödlig«.

Denna påminnelse om en misskänd  grundförutsättning ökar vår frågas spännvidd: Hur kommer det sig att detta ting av kött och blod som pekas ut av den lexikala entiteten kroppen har blivit en meta-for som mångfaldigas i det oändliga? Är det möjligt att i dessa semantiska glidningar höra ekon av ett första närmande till universum, för att socialisera det, ge det mänsklig form genom talet?

Jag har länge ställt mig själv följande fråga: Varför blev fenomenet med en skrift om förhållandet till sig själv och till världen via den dansande kroppen – koreografiska system lika diversifierade som språk – avgörande i mitt sätt att, från början i viss mån i blindo, försöka förnya antropologin? Svaret fick jag i efterhand genom en anmärkning hämtad från musikforskaren Curt Sachs: »Dansen är den förstfödda bland konsterna. Innan hon anförtror sina känslor åt stenen, åt ordet, åt ljudet, betjänar sig människan av sin egen kropp för att organisera rummet och skänka tiden en rytm.«

Innan jag kom i kontakt med de resor som psykoanalysen möjliggör på detta område, hade jag från Afrika, just genom dansen, fått med mig några minnesvärda lärdomar som i min representation av ödet fick det sätt på vilket den västerländska människan präglats av distinktionen kropp/själ att fram-träda, en distinktion som har sina rötter i den allra äldsta europeiska civilisationen.

Därmed blev frånvaron av fördjupat samhälleligt tänkande kring statusen av det betecknande elementet »kropp« mindre besynnerlig för mig, samtidigt som ett krav på ny lärdom avtecknade sig, studiet av de koreografiska texterna, ett studium som innebär att se dansen för vad den är: kroppens stumma diskurs iscensatt.

Gradvis blev denna term »kropps« transhumans klarare, dess emigration och återkomst till sin ursprungliga plats, en pendlande rörelse mellan den subjektiva scenen och den sociala scen via vilken de institutionella montagen lever och reproduceras. Om man fördjupar sitt tänkande och ställer sig frågor utifrån konstaterandet att samhället självt, såsom buret av språket, utgör en text, öppnas följande perspektiv: Varje tradition formas, upplöses och sätts samman igen som en sedimentär text, likt en palimpsest.

Generationerna avlöser varandra, men denna ordens teater där aktörerna är grammatiska fiktioner består. Utifrån detta perspektiv fordrar undersökningen på alla områden – via förtroendeöverlåtelsen (låt oss överge den slitna termen »religion«), politiken och juridiken – en tolkningsförmåga som är mogen uppgiften, en hermeneutik som omfamnar det historiskt autentiska i en civilisation.

Undan för undan kommer vi, genom att ta tillbaka en ostraciserad vokabulär (dogm, dogmatik, dogmatisk), att återupptäcka vad mänskligheten alltid vetat och som öppnar upp förståelsen för hur vår art bär sig åt för att instifta förnuftet: det talande djurets teatrala villkor. En förståelse för hur traditionerna uppstått är nödvändig för att möta det koreografiskt okända, omöjligt att skilja från sitt universella fundament.

En första inandning inför steget mot detta studium var att besöka medeltidens och renässansens människor: den mystiska Kroppens teologer, liturgister som åberopade planeternas musik, en eukaristisk zodiaks läsare och poeter… Då jag återvände till kanonisterna, väl medveten om mina samtidas aversion mot de medeltida glossatorerna och min metods anspråk, var jag, bortom det av sextioåtta präglade Paris, del av den internationella krets av forskare vars intresse riktades mot källorna till det politiskt och juridiskt heliga (Stephan Kuttner, Ernst Kantorowicz, Gaines Post…).

Med mina svarta läromästares aktiva välvilja i minne, tog jag itu med att försöka reda ut de dogmatiska strukturernas omfattande och komplexa sammanhang, genom att förena Europas traditionella juridiska tänkande – där det (för mig) gåtfulla förbudet mot dans hade växt fram och som dolde en skatt av fingervisningar om de hedniska folken, skogens folk, vildarna, les sauvages (ett ord bildat från det latinska silva = skog) – och kroppens institutionella praktiker som under den moderna tidens lopp hade utarbetats av Västerlandet.

Mötet med poesins förmedlande kraft hos Mallarmé och Valéry, dessa två tänkare om dansen, tillsammans med min normöverskridande skrift La passion d’être un autre [Lidelsen att vara en annan, ö.a.], var de avgörande ögonblicken i mitt företag. Lacan hade, utan att yttra ett ord, vare sig berömmande eller fördömande, för sin kollektion accepterat denna bok och dess exakta undertitel – Étude pour la danse [Studie för dansen, ö.a.] – men hans skola, insnärjd i en totalitär konformism, rynkade på näsan! Och det var bland unga koreografer eller dansare, hos filmregissören Jean Rouch och hos specialisten på förhistoria André Leroi-Gourhan, som jag mottog… hur ska jag uttrycka det? – motsvarigheten till ett stöd…

Vi vet ännu alltför lite om dansen. Den tillhör vårt ursprungs dunkla universum, det fjärran belägna som vi benämner förhistorien, där det talande djuret trädde in i ett reflexivt medvetande och i skräck konfronterades med den realitet som avmaterialiserats av språket.

Av nödvändighet var människans egen kropp och världen bara beboeliga för henne via en allmän teatralisering, det vill säga de iscensattes, sattes samman på nytt, med hjälp av fiktionen, genom bildernas och ordens förmedling.

Jag går längre än Curt Sachs och uttrycker mig så här: Om världen har kunnat hamna i människans våld och människan blivit världens fånge, om relationen människa/värld har fått status av samtal via ett band av identitet/alteritet, härrör denna pendling från upptäckten av de första redskapen för över-levnad: de ceremoniella procedurer som gör det möjligt för tänkandet att framträda på ett huvudsakligen sinnligt vis – med andra ord på ett estetiskt vis.

Ett förtydligande, för att beskriva utsträckningen hos det fält som öppnas upp genom studiet av de dogmatiska strukturer i vilka dansens fenomen skrivs in.

Medan Västerlandet för sitt vidkommande talar om skrift, i enlighet med den bokstavliga betydelsen hos termen »choreia«-»grafia«, har jag lyft fram att denna referens till förmågan att skriva med kroppen – att beteckna en andra kropp genom den fysiska kroppens rörelser – tenderar att suddas ut så snart det rör sig om en kunskap om dansande kroppar som är främmande för vårt eget representationssystem. Den europeiska problematiseringen av dansen som skrift vågar inte fullt ut be-träda dessa exotiska Andra platser, där den koreografiska alienationens ritualer praktiseras på ett annat sätt.

Vi är ättlingar till människan som kropp och själ, till ett knippe formuleringar omkring ett antikt men sedermera kristnat tema som placerar människan i naturen: ett tvåbent djur utan vingar, oförmöget att höja sig upp bland skyarna förutom på sin dödsdag, när själen återvänder till himlen.

Denna »naturalistiska« definition har påverkat den med hat blandade folkliga rädslan för dem som försökte skapa flygande objekt, vilka bedömdes vara Satans verk… Leonardo da Vinci blev på sitt eget sätt ett uttryck för detta när han, som den geniale mångsysslare och gränsöverskridare han var, förebådade flygmaskinen: »Den stora fågeln kommer att lyfta och slå världen med häpnad.«

Under den från förbud befriade moderna epoken kommer dansen att anta status av poetisk metamorfos. Den jämförande dogmatiska forskningen klargör det faktum att dansen i Västerlandet tänks som ett lösgörande från jorden, en flykt, i motsats till andra traditioner, till exempel i Afrika eller Asien, där dansandet än utgår från det rytmiska stampandet av jorden, än gör kroppen till skulptur genom gymnastiska gester, som hänger samman med representationer, också de specifika, av samtalet mellan människan och världen. Och på dessa Andra platser ger den musik som hänger samman med dansen företräde för andra instrumentala former, exempelvis trummornas personifierade röst…

Översättning från franska av Mats Leffler. Översättningen har diskuterats med Per  Magnus Johansson.