Känner ni Västerlandet? En resandes berättelser

Lärdom, det första steget mot äventyret: att träda ut ur det råa, ut ur en obearbetad kunskap, för att låta sig undervisas längs de vägar som den mänskliga erfarenhetens minnen pekar ut och pröva de okända och riskabla stegen vidare. Etymologin är en varning mot anspråket att reducera tänkandet till reservoarer av information. Ars dogmatica är ingen think tank…

Europas rättshistoria var min kompass i början. Den pekar hän mot den monoteistiska källan, visar upp den utveckling som genom ett och ett halvt årtusendes olika rörelser mynnat ut i vad vi är: produkter av en serie sammankopplade genealogier, vars provisoriska slutresultat, dominerat av ekonomi, teknologi och vetenskap, utgör vår samtid… i väntan på fortsättningen, det vill säga det oförutsebara.

Kärnan i denna utveckling, jämförbar med den »fixa punkt« där ett flygplan befinner sig just innan det lyfter, är utan tvivel den försöksperiod som vi kallar medeltiden, denna tid mellan två epoker, mellan å ena sidan den avsomnade antiken och å andra sidan den globaliserade industrialismens avantgarde.

Försöket bestod i en första europeisk revolution (under 1000-talet): Efter att ha återupprättat den kejserliga titeln påve, som i väst inte längre betraktades som giltig, tog sig den heliga stolen före att fylla tomrummet på regler i den ursprungliga kristna Texten genom en stridbar och noggrann exeges av det romerska rikets rätt, det rike vars västra del kollapsat men vars östra, grekisk-ortodoxa del fortfarande blomstrade under den romerske kejsaren i Konstantinopel.

Resultatet blev av stor strategisk betydelse: Den euro-amerikanska civilisationen har som fundament inte bara Bibelns teologiska koloss, den judiska Boken sådan den tolkats på nytt av den katolska respektive den protestantiska kristendomen, utan även det juridiska monument som sammanställdes i Orienten och som sådant riktades till Västeuropas befolkningar genom den bysantinske kejsaren Justinianus I.

Finns det i dagens västerländska konfrontationer – sådana de framställs av media eller hanteras av våra politiska instanser, i Frankrike med den tvärsäkra arrogans som kommer ur oförmågan att erkänna osäkerhet eller tvekan – utrymme för den »parameter« som, genom att få det genealogiska ödet att träda ut ur skuggorna, skulle kunna urskilja Justinianus som en gemensam förfader för det europeiska väst och det balkanska och ryska öst? Nej, det är att begära för mycket av viljan att inte veta.

Slumpen, som härskar över alla upptäckter, var mig behjälplig inom denna disciplin – historieskrivningen om det medeltida Västerlandets religiösa och juridiska montage – som marginaliserats på grund av sitt inneboende hot om alltför många lärdomar om den europeiska kontinentens härstamning.

Men vad innefattar denna lärdom? Framför allt att ingen drömmer eller tänker i någon annans ställe, och den anmärkningen har också giltighet för den samhälleliga nivån. Kort sagt är varje anspråk på religiös, social eller politisk kloning, på något slags upplösning i en planetär magma, dömt till misslyckande, till en tävlan i våld.

Vad har jag själv lärt, som skulle vara värt att överlåta? Om rättshistorien för mig fortsatt att vara ett färdpass, möjligheten att utvandra till en skrift utan gränser, är det för att denna disciplin, en form av klostergenre, har undervisat mig i förväntan. Att alltid förvänta mig att komma ännu längre, till platsen för mötet med det Främmandes mysterium. Dessutom förstod jag – i en tid som inte längre älskar latinet, sådant det bearbetats eller torterats av skolastikens kopister – att jag stod på avlagringarna av de diskurser som bär upp vårt samtida hem och att all min möda bara innebar ett skrapande på ytan över avgrunden, över det ursprung som bannlysts från det västerländska medvetandet.

Med fötter som trampat samma damm som mina normandiska förfäder, och med den starka känslan att den stora juridiska glossan, ens berikad med ekonomi och filosofi, inte var mer än en propedeutik, lät jag mig dras med till ett Afrika som skakades av det kalla krigets politiska tumult, men som också var mottagligt för såväl privatpraktikens expertis som internationella institutioner… Bortom kaoset levde det urgamla kvar, med sina lärda sammanslutningar, sina välbevarade hemligheter, sin oförvanskade undervisning. Jag mötte där föremålet för min förväntan: det i verklig bemärkelse Främmande. Instinktivt kände detta Afrika igen mig som en av de sina.

Läsningen av Mallarmé lät mig förstå vidden av den »inkubationstid« som är nödvändig för ett tänkande som söker efter sig självt; de svarta mästarna lärde mig avstå från det monstruösa företaget att en dag få sista ordet… Och jag lärde mig förstå att människan »är resonans« innan hon »resonerar«; hon är resonansbotten till talet från en tradition, och om den grundläggande utbildningen civiliserar henne börjar hon resonera för egen räkning, hon blir den anthropos som de gamla grekerna beskrev.

I Afrika, liksom senare i Japan, urskilde jag klart den ursprungliga vissheten om människans samtal med universum, och kunde därmed bekräfta inspirationen bakom de för Europa välkända monoteismerna, som grundar sig på talets absoluta herravälde. En inspiration som inte störs av den vetenskapliga forskningens bedrifter när den inför våra ögon utforskar det mest obetydliga och det oändliga i världen.

Jag återvände vid denna tidpunkt hem, säker på min sak: Att förstå den diskursiva arkitektur som mänskligheten utarbetat i syfte att överleva och reproducera sig innebär att studera samhället som en text. Så småningom kunde jag, genom mina ansträngningar att identifiera det som utgör Väster-landets fundament – ett Västerland som också är underkastat kravet att stabilisera sin samhälleliga uppbyggnad genom att förbinda den juridiska apparaten med det mytisk-religiösa fundament som bär upp helheten, det vill säga med förnuftets vulkaniska underjord, dess grund – lägga hemligheten i dagen.

Tre nödvändiga beståndsdelar utmärker våra montage: 1) den periodiska rubbningen av det fundament som tjänar som grund för konstruktionen; 2) föreställningen att substansen i det juridiska är ren teknik; 3) den extrema ömtåligheten hos ett tredje led, den funktion som binder sammanfogningen.

Varför denna komplexitet? Varför döljer sig legitimiteten bakom en serie masker? Vad har ordet religion, som så rådbråkats av romarna och fortfarande är i var mans mun, att säga om denna utvecklingslinje? Och i den mån ett teoretiskt steg bör tas, vad betecknar den tredelade strukturen? En abstraktion?

Att ta sig an dessa frågor kräver uthållighet och förmåga att överskrida vårt snäva och inskränkta sätt att skriva historia.

Översättning från franska av Mats Leffler. Översättningen har diskuterats med Per  Magnus Johansson.